En rosa anteckningsbok

Jag och mamma brukar spela Wordfeud tillsammans och använda chatten rätt så flitigt för det är billigare så än med sms. Jag kan ibland skriva ett ord som Neger tex och då säger mamma något och jag tar det bokstavligen och berättar varför det har blivit ett negativt laddat ord. Får då till svar att det var ett skämt eller liknande.

 

Det är inte första gången det händer och jag skäms varje gång det blir så för inte fatta jag att hon skämtade eller var ironisk. 

 

Berättar någon en lustig historia som jag inte hört förut är jag den som är sist med att fatta vad innebörden var och kan långt efter att de andra skrattat klart komma på och skratta. Shit vad man skäms då med. Jag tror inte att jag alltid varit så för jag har inget minne om detta. Eller det är mycket jag inte minns, hehe.

 

Jag kan skämta ibland men tydligen är det bara jag som tycker det är roligt och då står jag och fnissar för mig själv medan de andra ser allvarliga ut.

 

Äsch!!!

För några år sedan så gjorde jag en neurotisksundersökning som först pekade på Asperger men som blev ADHD för det var det som min mamma sa till utredaren som ligger till grunden för denna diagnos. Min psykiatriker läste HELA min journal under den tiden jag låg inne på avdelningen. Det fanns många noteringar och anteckningar från olika personer som varit fundersamma över mitt liv. Vet att min företagsläkare hade ringt och hört sig för till hen.

Så i mars i år ändrade hen min ADHD-diagnos till Asperger. Det är alltså på henoms inrådan att hen satte denna diagnos på mig och inte jag själv. Jag har försökt att gå in i ADHD men inte känt att jag passade in där helt och hållet. Sista gången jag försökte med adhd-medicin så blev jag hyper (igen) och det var det som avgjorde att den numera är avskriven. Det känns skönt att veta att andra tagit till sig av informationen i journalen och de samtal och allt möjligt kommit fram utan att jag pushat på.

Vissa saker har jag "lärt" mig såsom att titta på folk. Under dessa två år har jag medvetet kollat på folks ansikten när jag pratar. I början var det jättesvårt och jag kände mig blottad och naken men det har bara blivit bättre. Kommer ihåg när jag var liten och ungdom att folk påpekade att jag inte tittade i ansikten när jag pratade.

Jag hade inget specialintresse när jag var liten eller ung eller nu som vuxen men det är inte ett kriterium i dagens läge så som det var förr i tiden. Vet bara att jag ritade väldigt många flaggor som ung och kunde alla länders flaggor. vet inte om det var ett specialintresse. Sen var jag en hejare på tidtabeller och kunde varenda tid oavsett vilken tid på dygnet bussen eller tunnelbanan gick.